Förord(ning)

Just när detta skrivs har många politiker fått svara på frågan om de någon gång anlitat svart arbetskraft. Svaren varierar, men underligt nog tycks de flesta vara oskyldiga. Tanken är ju ändå att en invald folkvald är utvald bland normala människor – som ni och jag… som ni. Nej, förresten, inte heller jag är helt normal. Det vill säga helt ärlig. Jag har faktiskt stulit. Men mitt stöldgods kan nog inte värderas i pengar. Det jag lagt beslag på är av annat slag. Det är sånt jag hört berättas, som jag gjort till mitt. Särskilt då av människor i Gnesta och Daga. För trots att jag efter mina år i lärarjobbet blivit bra lomhörd är jag rätt lyhörd. Om jag ändå ska vara ärlig, så tycker jag alltså att jag är en hygglig lyssnare.

Det hade jag nytta av under min korta tid som psykolog. Att den tiden blev kort berodde mest på att jag tyckte det var mer givande att lyssna på gamla goa gummor och gubbars berättelse än på människors förskräckelse. Detta var före KBT, den kognitiva beteendeterapins tid. Den är en psykologisk metod, som numera löser många psykiska problem. Men min idol hette inte KBT utan Freud. Han uppfann psykoanalysen. Frid över Freud. Den gubben är ute.

Nu är även jag gubbe. Den gubben är inne – oftast i sin skrivkammare. Är han ute så är det för att lyssna. Sen in igen för att skriva. Då och då kommer det folk och påstår att det jag skriver är roligt. Det är roligt. Då blir man glad och skriver mer. Sen häftet ”Hört & hänt” har jag publicerat nya kåserier och skrivit några revynummer. En del av dem från åren 2004-2007 har jag nu samlat ihop – vissa kanske skulle säga svamlat ihop. Några är bearbetade. Andra är nyskrivna. Reportaget om smeden i Björnlunda har tidigare publicerats i Hembygdsförbundets årsskrift ”Sörmlandsbygden”.

Naturligtvis menar jag allvar när jag säger att jag stulit. Jag vet att en del av det jag skriver om redan tidigare har berättats av andra. Materialet kan jag ha hittat i historiska skrifter av olika slag. Hembygdsföreningarnas krönikor till exempel är guldgruvor. För att inte hamna i fällan anger jag inte så sällan källan.

I ett avseende behöver jag inte ha dåligt samvete. Det är när jag stjäl från mig själv. ”Utan tvivel har jag tidigare skrivit om detta”, säger jag mig ofta. För som idolen Tage Danielsson sa: ”Utan tvivel kan man inte leva.” Då är det bara att hoppas att läsaren har överseende med min glömska – eller liksom jag glömt att han läst det. Glömma att tacka vill jag dock inte. Tecknaren och gnestakännaren Roffe Pihl och min tålmodiga hustru Kerstin har haft vänligheten att hjälpa mig med ”Uppspårat i Gnesta och Daga”.

                                                                        Bengt Landin