Gnesta – en håla…

Hej igen,
och välkomna upp i A-salen. Förra året försökte vi likt Teskedsgumman krympa oss. Vi tvingades minska vår ensemble och det ville vi kompensera med att bli lite mer intima. Alltså kröp vi som Orfeusar ner i underjorden och spelade i Elektrons nedre regioner. Showen fick beröm – av dem som lyckades se oss. Men salongens beskaffenhet hindrade tyvärr en del av publiken från att uppleva föreställningen i sin helhet. Därför har vi i år har valt att ta steget upp på Stora scenen, där vi under 15 år sett helt vanliga gnestabor beträda ”de tiljor som kallas världen” – eller i vårt fall Gnesta.

Ska man lyckas fylla ut alla kvadratmetrar i detta spelrum fordras scenografi. Vi är därför glada över att vi fått gnestakonstnären Bruno Olsson att göra come back. Hans scenbilder från tidigare produktioner har helt klart bidragit till att sätta lokalfärg på vår revy. Med hantverkarna Jesper Hammarlund och Peter Hammarströms hjälp tror vi att Bruno även i år kommer att få publiken att känna igen sitt Gnesta – även om inte alla nummer är lokala.

Om man ser till antalet aktörer, så är vår ensemble lika stor som förra året. Benita Ekberg, Eva Lysell och Kjelle Brolin är tillbaka i gänget. Dessutom har kapellmäster Anders Wolf fått förstärkning i form av gitarristen Henrik Kaveryd. Rutinerade skådisen Mats Hedlund står även i år för regin.

Varje år frågar vi oss om vi ska försöka låta någon röd tematråd löpa genom revyns olika nummer. Med möda trär vi tråden genom nålsögat. Men så fort vi tagit de första stygnen slinker tråden ur och vi står där med vår fransiga stuvbit ofållad.

Då tar vi till virknålen. Rätt snart finner vi då att vi verkar virka en grytlapp ganska lik den vi en gång knåpade till i syslöjden – en brokig trasa, som man kanske är nöjd med en stund – men sedan stoppar undan i någon låda. Just sådan är den konstform som kallas revy. En dagslända med ett tjogtal nummer ”som sedan ej hörs av” – för att tala med Shakespeare. Fast i år har vi repat upp några små lappstycken för återbruk. Eller snarare grävt fram. För finns det något tema i årets revy så skulle det var just – grävandet. Gnesta har ju mer än vanligt blivit en håla. Hoppas nu bara att vi kan kravla oss upp ur dyn så att vi kan ses nästa år igen. Annars skulle vi bli grävligt besvikna…
                                                                        /Bengt Landin

Stina och Björn i ett häftigt möte 2006.